Vikten av eftertanke

Jag hatar min kropp den äcklar mig, när jag ska klä på mig och om jag då tittar i spegeln så får jag nästan panik. Så där ser ju inte jag ut, va fan har hänt vart tog jag vägen?! Dagligen så greppar jag nån av mina volanger och svär över eländet. Är det synd om mig? Nej..
Jag är så rädd att jag ska smitta ned min dotter med mitt vikttjafs. Det är skrämmande vad barn och ungdomar bombarderas av samhällets viktfixering, jag hoppas verkligen inte att lillan från mig oxå ska få höra skiten. När är hon bara drygt 4 månader, men jag tror att attitydförändringar tar tid.
Även fast att vi kanske inte tror det eller anser det vara på det viset så är ju ens föräldrar de första man ser upp till och har som förebilder. Vi slutade röka för vi ansåg det inte vara förenligt med våran syn på föräldraskap. Jag tror att det även är skadligt att hela tiden omgärdas av vikthets. Tänker börja tänka efter och säga posetiva saker om mig själv framför spegeln ,ja iallafall när lillan är i närheten.